Idag kommer bli en bra dag! Det känner jag på mig!

Föreställ er känslan när ni lyckas med något riktigt, riktigt storartat! Sug på karamellen och plocka fram ett riktigt bra minne! Sprider det sig ett visst glädjerus i kroppen? 

 

Med en känsla av att jag hade vunnit det största vaknade jag för en liten stund sedan. Drömde om att jag hade mamma och mina två bröder på besök. Fråga mig inte vad vi gjorde, det har jag ingen susning om och har egentligen inget med själva historien att göra. Hur som helst; vi skulle bege oss hemåt för påskfirande, hem till Orust där jag är född och uppvuxen. Tåget skulle gå vilken minut som helst och de andra tre sprang uppför backen till stationen för att hinna. Själv kommer jag på att jag missat att packa både dator och skolarbete, så jag slänger ner grejerna men hinner ändå slänga en blick på klockan. 44, tåget går norrut 37. Här skulle man kunna tänka sig att känslan chanslös tog fart inom min, men icke. Jag hivade ner det sista och rusade ut med ena skon i handen. Sprang så svetten lackade, för jag hade inte hört något tåg komma och mamma hade inte ringt och sagt att jag skulle vara tvungen att ta nästa för att det redan hade gått. Till saken hör att jag bor cirka 200 max 300 meter från tågstationen. Jag löpte å fort benen bar, med en stor tung väska om halsen och med endast en sko på. Då hör jag det välbekanta ljudet, jag ökar på stegen och skriker att jag är på väg. Inte för att jag tror att det hördes, men då hade jag gjort allt som just då stod i min makt. Tåget saktar in, som det alltid gör innan ett stopp och jag fortsätter springa. Så ser jag perrongen, mamma och brorsorna står där tillsammans med en massa andra resenärer, ovanligt många skulle jag säga. Fortsätter löpa, svetten rinner och jag skrapar i min stortå. De ser mig och deras ansikten skiner upp. Precis när så tåget bromsar in och dörrarna öppnas anländer jag! "Du hann, yes du hann" utbrister min yngsta bror! "Japp jag hann.. idag med" fick han till svar.

När jag var yngre var jag en riktig tidsoptimist. Alltid ute i sista sekund. Sminkning på bussen på väg till skolan var mer en regel än undantag och det var inte sällan som jag ropade att de skulle hålla den för att jag var på väg. Familjen har många gånger fått vänta på mig ute i bilen för att jag jämt var sen. Till slut började pappa med att säga att vi skulle åka en kvart innan egentlig avgång för att minimera risken för tjafs om tider och respekt. Detta lärde jag mig ganska snabbt och återigen fick de vänta på mig. 

 

 

 Ja, det är verkligen respektlöst, jag är den första att hålla med. Det var lite som att göra det till en sport. Jag fick uppmärksamhet, dock inte speciellt positiv.

När jag så flyttade hemifrån så vände det. Folk accepterade inte sen ankomst. Här omringades jag av människor som helt sonika kunde byta bort mig, vilket vanligtvis familjen inte gör, inte min i alla fall. Jag var tvungen att tvätta bort stämpeln av att vara den ständiga "senisen". Jag växte upp, tack och lov, för det var på grevens tid! Vet att jag till och med gjorde en sketch i skolan där jag målade upp mig själv, på ett komiskt sätt, som den obotliga tidsoptimisten. Men inte förändrade jag beteendet då heller. Det krävdes helt enkelt en 'aha' upplevelse för mig för att inse vikten av att jag faktiskt skaffar mig + poäng genom att göra andra i min närhet till lags. En väldigt nyttig läxa! Ibland krävs det inte bara mod för att bryta en dålig vana, utan också en insikt om konsekvenserna det får för andra människor. 

Vilken dålig vana är du redo att bryta?

Tillbaka till drömmen! Att vakna kallsvettig, med dunkande hjärta och en känsla av seger klockan 06.50 en söndags morgon är nästintill obeskrivligt! Och trots att det regnar ute, inte alls är den där strålande solen och blåa himlen utanför som meteorologerna lovade, så känner jag att detta kommer bli en bra dag! Hoppas att ni andra också får uppleva något liknande, känna er oövervinnerliga och möta dagen med öppna armar och med ett stort leende på läpparna! Lite likt reklamen för Nyhetsmorgon på Tv4 då alla går runt med varsin sol ovanför huvudet!

 

 

Allt gott!

Frida